Mina tankar om andevärlden

Jag har alltid trott att livet fortsätter, även om jag inte kunna sätta ord eller sätta in det i ett klart tänkande där jag har alla svar. Jag har fortfarande inte alla svar, och jag lär mig fortfarande nya saker om andevärlden, men jag har en del svar och viss struktur på hur det fungerar nu. Detr fungerar helt enkelt så att när vi slutar leva på jorden lämnar vi kroppen och flyttar till en annan dimension.

Forskare och skeptiker hävdar att det inte går att bevisa att livet fortsätter, jag hävdar att de har fel. De finns ett överflöd med bevis, men den som bestämt sig för att inte tro kan du aldrig övertyga, lika lite som du kunde övertyga antikens människor om annat än att jorden var platt.

Jag tror inte andevärlden är en plats långt bort ovan molnen, utan strax ovan jordytan men som sagt i en annan dimension. Anden kan förflytta sig genom dimensionerna och eftersom man är den man var på jorden fortsätter givetvis engagemanget i de människor man älskat. I andevärlden är tid och rum är mer flytande men tankar och känslor är kristallklara. Andevärldens dimension är fylld av kärlek och empati och själarna har tillgång till alla de erfarenheter de gjort under alla sina liv. Vi väljer att återfödas eftersom själen är vetgirig och bestämmer själva vilka förutsättningar vi ska ha för att komma till insikt av vad det än må vara. Ju fler liv vi levt desto svårare lektioner väljer vi och kanske blir man fullärd en dag? Kanske finns det då ett nirvana? Jag hoppas det.

Jag har aldrig mött en fördömande ande, jag tror att det beror på att de vet våra motiv och ser en helhetsbild, de vet varför vi gör som vi gör på vilka erfarenheter vi grundar våra beslut. Det andevärlden måste tycka är det svåraste är att de inte får rätta till det som blir helt galet, visst kan de ge oss råd och försöka påverka oss i rätt riktning, men precis som den bästa vännen kan de i slutänden bara stå bakom oss och sända oss kärlek oavsett vilken väg vi väljer. Anledningen till att de inte får styra om våra liv är att vi inte skulle lära oss och utvecklas, vi skulle istället bli marionettdockor och vår livslektion skulle gå om intet. Som en av mina cirkeldeltagare sa - Det är precis som med våra barn, vi önskar alltid att vi rustat dem bättre för livet och att vi kunde skydda dem från allt ont, men man måste släppa taget och låta dem leva sitt liv.